Universitetet ​– vart är det på väg?

​För ett år sedan skrev Olle Häggström boken Here Be Dragons, om teknikutveckling, existentiella risker och mänsklighetens framtid. Vad tror han då om framtiden för universitetet?

Campus Johanneberg– För mig är universitetet intellektuella möten mellan människor. Och jag hoppas att universitetet åtminstone ännu några decennier är en fysisk mötesplats, det blir inte samma kvalitet att mötas över Skype. Men digitaliseringen oroar mig inte så mycket som en annan, pågående utveckling av universitetet. Man hör ordet forskarhotell och det är inte svårt att se att det håller på att gå åt det hållet, det hänger på forskningsanslagen om man får en tjänst eller inte och då har institutionerna snart inte längre någon sammanhållen idé eller eget driv.

Vi pratar allt mindre om forskningsproblemen, och allt mer om finansiering. På frågan ”Hur går det?” är det troligare att svaret blir ”Jo, jag håller på att söka det här anslaget” istället för ”Jag har hittat en intressant koppling till ett annat problem”. Det har blivit en outtalad premiss att framgång mäts i finansiering, inte i forskningsresultat. Och om man påtalar detta i ett samtal så håller alla med om att det är själva forskningen som betyder något – men snart är diskussionen tillbaka på finansiering igen.

Detta är en del i en längre tendens i universitetsvärlden. I Storbritannien har det blivit riktigt destruktivt med oerhört krävande utvärderingar som siktar på ett snävt nyttiggörande. Vi är på väg mot ett liknande förfarande i Sverige men riktigt så har det ännu inte blivit. I regeringens senaste forskningsproposition glöms dock grundforskningen bort helt och hållet. Fokus på bibliometri har blivit mycket starkt, framförallt forskningsråden driver att forskarna ska publicera hela tiden, vilket fostrar ett kvantitetstänkande som inte gynnar forskningen.

Istället skulle jag vilja se att man värnar om en miljö som stimulerar till långsam reflektion och akademisk höjd. Det behövs trygghet och arbetsro för att jobba med svåra och långsiktiga problem. I politiken och samhällsdebatten är det tyvärr inte de tyngsta argumenten som vinner utan de enklaste, som innovation och ekonomisk tillväxt på kort sikt. Det beror inte på att vi blivit dummare, men mer stressade. ”Centrum för grundläggande vetenskaper” och motsvarande centra vid andra universitet kom till för att värna grundforskningen, och det är ett gott initiativ men alldeles för litet!

Det är inte det att jag tycker att ”allt var bättre förr”, universiteten har varit både elitistiska och hierarkiska, och det är väldigt positivt att universiteten öppnats upp så att det inte är privatförmögenheten som avgör om man kan studera vidare. Vi har också stor glädje av den tekniska utveckling som datoriseringen innebär med enkel informationsinhämtning och tätare kontakter med forskare på andra kontinenter. Matematik är ett av de områden där forskarna ofta har sina samarbetspartners långt borta. Och vi kan säkert dra nytta av bättre videokonferenstekniker, även om jag som sagt menar att det inte kan ersätta det personliga mötet.

Olle HäggströmNågot som jag verkligen värdesätter i min roll som professor är att jag har en position som gör att jag kan uttala mig utan personlig risk även i kontroversiella frågor. Vilket jag emellanåt gör. Vem ska säga ifrån om inte vi på universitetet gör det? Risken är dock att vi kommer att få en tystare kultur, då folk inte vill riskera sina anslag. Jag tycker att vi behöver rycka upp oss, stå med rak rygg och tala om för politikerna att vi är ett universitet! Jag vet inte om de kommer att lyssna… men vi måste ändå försöka. Blir vi tillräckligt många som protesterar så kanske vi kan göra skillnad, framtiden är inte ristad i sten.

Text och foton: Setta Aspström


Sidansvarig Publicerad: ti 30 jan 2018.