Miljön är allas ansvar - men det blir också lätt ingens. Professorn i bärkraftig kemiteknik vill dra sitt strå till stacken genom att försöka påverka själva produktionsprocessen. För det som kommer ut som avfall är inte bättre än det man stoppar in i början. Det låter som en självklarhet men historien visar att vi inte alltid tänkt på det viset.
- Teknologin, vetenskapen och kemiindustrin har åstadkommit fantastiska saker. En stor uppgift som jag ser det under tjugonde århundradet är, att vi nu utifrån vår stora kunskap måste ha perspektivet att göra det bästa för människan, inte bara för tekniken och vetenskapen i sig. Vi har förutsättningar nog idag för att få de dåliga sidorna av kemiska processer att försvinna, eller åtminstone bli betydligt mindre.
Inom området bärkraftig kemiteknik är det mycket på gång just nu. Runt om i världen ägnas stora delar av konferenser åt att fundera på hur ämnesområdet ska formas och få sin identitet. Att få vara med om det är en av de saker Jim Frederick tycker känns mest spännande med att komma hit till Chalmers och den nya miljösatsningen. Han kommer närmast från Institute of Paper Science and Technology tillhörande Georgia Institute of Technology i Atlanta, där han de senaste åren sysslat med utveckling och forskning inom massaindustrin.
- Det handlade mycket om att ta till vara kemikalier och energi ur avfallet från produktion av pappersmassa. Jag har i min karriär egentligen mest hållit på med avfallsfrågor inom processer av olika slag. Inom bilindustrin var det kemikalie- och energiutvinning ur plaster, inom den mikroelektroniska industrin gällde problemet hur man kan ta tillvara syror och andra kemikalier och se till att avfallet blir acceptabelt för miljön. Där har jag mitt avstamp. Naturligtvis kommer jag i den här tjänsten i kontakt med andra grupper och ämnesområden än tidigare, så får vi se sedan var det hela landar.
Forskningen om avfall från pappersproduktion har främst gällt hur man kan utnyttja dess energiinnehåll. Restprodukterna från massaindustrier är en ganska viktig energikälla för de länder och regioner som har omfattande skog och massaproduktion. Avfallet kan också användas på annat sätt, vilket Jim Frederick skulle vilja titta närmare på.
- Det som också skulle kunna produceras i samband med förgasningen är väte - som ju anses vara bränslet för framtiden, samt syntesgas för metanol. Även flera intressanta organiska strukturer kan utvinnas ur avfallet.
Om man utgår från hela trädet så används endast hälften av stammen i papperstillverkning och resten blir spill. Idag samarbetar på de flesta håll sågverk och massaindustrin där överblivna delar från tillverkningen av bräder går till tillverkning av papper. Det är ett exempel där en restprodukt används som bas för en ny produkt, åtminstone ett steg bättre än att bränna upp det, eller ännu värre, kasta på soptippen. Att tänka på hur olika delar kan användas är väsentligt i all återvinning.
- Man bör sträva efter att nå en så hög förädlingsnivå som möjligt för alla enskilda delar. Om man till exempel river ett hus så är det bästa sättet att använda virket som det är, för att bygga med. Går inte det så får man gå till nästa nivå, kanske går virket att bearbeta eller utvinna energi ur. Det allra sämsta är att slänga det på tippen. Samma sak gäller egentligen i all processhantering. Här är det mycket viktigt med de livscykelanalyser man kan göra av produkter, där det går att se till exempel hur mycket energi och kanske nya kemikalier som går åt för att tillverka något nytt ur en restprodukt.
Under ungefär tio år har Jim Frederick samarbetat med Chalmers, i form av doktorandutbyte samt även undervisning på högskolans kurser. Nästa år kommer han bland annat att hålla i en kurs som kallas uthållig processteknik. Där är det tänkt att studenterna ska få möjlighet att göra en koppling mellan all sin kunskap i traditionella ingenjörsämnen och det sätt kunskapen kan användas i arbetet med en uthållig utveckling. Själv har han egentligen ända sedan starten av sina studier till kemiingenjör varit intresserad av miljöperspektivet, men det var annorlunda på 1970-talet.
- Då fanns inte alls samma inställning som vi har nu till helhetsgrepp av produktionen. Kemiingenjörerna förväntades mest försöka hitta lösningar för det otrevliga avfallet. Under början av 1990-talet kom fokus att läggas allt mer på hur vi ska låta bli att producera dessa otrevligheter. Det är en central punkt, att använda bästa möjliga ursprungsmaterial från början, med hänsyn till hur det kan brytas ned. Jag är inte bara en sopgubbe längre, säger Jim Frederick.
Intervjun gjordes 2001 av Sofie Hebrand för skriften Ny kunskap.