För arkitekturstuderande är det mycket viktigt att få ta del av verksamma arkitekters erfarenheter och få färska nyheter från yrkesfronten. Nu får de ytterligare en vitamininjektion under de närmaste tre åren. Ulla Antonsson viker en femtedel av sin arbetstid på White arkitekter för undervisning på Chalmers.
Egentligen har en tunn navelsträng funnits kvar till skolan ända sedan hennes utbildning slutade 1979. Föreläsningar, gästkritik och handledning av vissa projekt har fått klämmas in mellan andra arbetsuppgifter. Glädjen i att undervisa har ändå gjort det värt mödan.
Nu är det skönt att få lite mer struktur på engagemanget. Hennes uppgift som adjungerad professor är att skapa förståelse för hur själva arkitekturprocessen går till, och bidra till förnyelse och utveckling av utbildningen. De uppdragen verkar passa Ulla Antonsson utmärkt.
– I ett annat liv hade jag nog kunnat bli lärare från början, säger hon. Jag tror att jag är bra på att förmedla själva känslan av vad det innebär att arbeta i den process som arkitekten befinner sig i.
Något av det allra viktigaste hon vill förmedla om livet på fältet är att yrket är pedagogiskt i sig. Det är dessutom bra med en ödmjuk inställning till andra man arbetar för och tillsammans med. Arkitektyrket innebär ofta ett stort inflytande, och på många möten är man ensam arkitekt.
– Då duger det inte att stå och vifta med armarna och tala i kryptiska termer om pregnanta former, sådant kan man göra inför sina klasskompisar men inte i arbetslivet. Det gäller att anstränga sig att bli förstådd och att kunna övertyga. Jag tror att det är viktigt att träna på att prata och skriva om arkitektur för andra redan under utbildningen. Ofta måste man också vara en god lyssnare för att förstå vart beställaren vill komma.
Ulla Antonsson talar övertygande och inkännande om yrkets förutsättningar. Det kan låta som om hon alltid vetat vad det går ut på, men så är det inte. Hon började sin utbildning på Chalmers som en helhjärtad chansning, med känsla för matte och teckning som enda utgångspunkt. Inledningen blev en prövning.
Restaureringen av Hagabadet, f d Renströmska bad- och tvättanstalten, var ett mycket krävande och spännande projekt som Ulla Antonsson arbetade med under 1994-96. Bara dörrarna krävde 40 ritningar och mycket diskussion med kulturvården om beslag, linoljefärger och olika glasmaterial. Trots trettiogradig värme och ständig fukt sitter färgen fortfarande kvar i taket, kunde Ulla Antonsson konstatera när hon försiktigt kikade efter i år, 2002. (Foto: Max Plunger)
– Jag grät mig igenom den första månaden. Det var 1973, i kölvattnet efter 1968 och den politiska medvetenheten var stor. Här räckte det inte att sitta och anteckna och svara rätt som jag gjort på gymnasiet i Huskvarna, man förväntades ha åsikter och värdera saker och ting, planera undervisningen i projekt och diskutera. Med tiden gick det ju bättre och det var nyttigt för mig som person. Jag utvecklades mycket. Under utbildningsperioden var framtidsutsikterna inte särskilt lysande. Arkitekter friställdes på löpande band och stämningen var snarast den att andra undrade vad de hade på utbildningen att göra. Arkitektens roll i samhället var i gungning och många ansåg att man inte hade så mycket att säga till om gentemot politiker och andra. Men så var det inte alls, upptäckte Ulla Antonsson när hon kom ut och fick jobb.
– Man har ett jättestort inflytande i och med att man håller i pennan. Arkitekten står för syntesen i projekten samtidigt som beställare och andra konsulter ofta förlitar sig på arkitektens kunskap. Jag vill gärna medverka till att eleverna går ut i världen med en realistisk syn på sin yrkesroll. De bör inte vara alltför blåögda i tron att de kan förändra världen genom att rita på ett papper, men samtidigt inte heller ha en desillusionerad inställning att det de gör inte spelar någon roll. Jämfört med sin egen utbildningstid och då hon tog sina första steg i yrkeslivet, menar hon att det idag finns en större acceptans för den konstnärliga dimensionen.
– Idag behöver man inte gömma argument om vacker design bakom något annat, som att det blir funktionsmässigt bättre om man gör på ett visst sätt. Det går att hävda själva det konstnärliga uttrycket och få gehör för det. Men minst lika viktigt är att arkitekturen måste fungera. Arkitektur är en brukskonst. En förebild har varit Armand Björkman som arbetade på White när jag kom hit. Han är mycket inkännande och humanistiskt lagd och hans syn på arkitektur som en bakgrund för livet har nog präglat mig i mångt och mycket. Ulla Antonsson uppskattar bredden och mångfalden i yrket och har arbetat med såväl storskalig planering som detaljprojektering. Många gånger har uppgifter- na utgått från något redan byggt.
– Jag tycker faktiskt att det är roligare att arbeta utifrån fasta förutsättningar, som ibland kan vara lite kantiga, än att bygga jungfruligt på en åker. Ofta ger också mötet mellan gammalt och nytt mer arkitektoniskt intressanta resultat. Och mer trivsamma, vilket inte ska underskattas.
Intervjun gjordes 2002 av Sofie Hebrand för skriften Ny kunskap