Apotekarens urfader Galenos som levde år 200 eKr är passé. Nuförtiden är det inte många farmaceuter som trillar piller och blandar mixturer för hand. Idag är de ofta anställda i storindustriella läkemedelsbolag, och detta vill Sven Engström ta fasta på i sin nyinrättade professur.
En ny apotekarutbildning har startat i Göteborg, och delar av den kommer att ligga på Chalmers, vilket skapar överbryggande ämnesområden. Traditionellt benämns området läkemedelsberedning galenisk farmaci, efter Galenos, men Sven Engström vill ändra namnet till farmaceutisk teknologi. Att framställa läkemedel är nämligen verkligen teknik och också något för ingenjörer, menar han, både i den lilla och stora skalan. På molekylär nivå börjar vi närma oss en större rent fysikalisk förståelse och dessutom handlar det om avancerad processteknik i högteknologisk miljö.
Sven Engström kommer närmast från en professorstjänst i fysikalisk kemi med inriktning på läkemedel vid Uppsala universitet. Där finns också landets hittills enda apotekarutbildning.
- Det känns helt rätt och logiskt att den utökas med en ny i Göteborg, delad mellan Chalmers och de medicinska och naturvetenskapliga fakulteterna. Orsaken att det blir här tror jag ligger i att det finns förutsättningar för att skapa så att säga en bred biovetenskaplig portfölj.
Också närheten till Astrazeneca i Mölndal upplever han som en stor fördel. I detta världsledande företag finns hela kunskapen om framställning av läkemedel samlad, från molekylära mekanismer i celler till den
industriella framställningen.
- Min bakgrund har jag som civilingenjör i fysikalisk kemi. Jag är intresserad av fasen där man studerar hur de givna läkemedelsmolekylerna beter sig när de ska in i kroppen. Då måste man också fundera ut i vilken form de bäst ska beredas.
Beredningen kommer i ett ganska sent skede av läkemedelsutvecklingen, när man redan har en given molekyl. Det handlar om att konstruera ett läkemedel på ett så smart sätt som möjligt. Men att överlista kroppen, det vill säga att få den att ta upp främmande ämnen i systemet, är inte lätt. Till exempel är vår kropp inställd på att bryta sönder långa molekylkedjor i mindre, eftersom vi behöver göra det för att kunna tillgodogöra oss fett och proteiner till exempel. Fenomenet ställer till problem för moderna läkemedel som bygger på olika typer av proteiner, till exempel insulin. Vi måste ibland "luras" att ta upp ämnen och då utnyttjas ofta kroppens egna mekanismer, till exempel dess benägenhet att ta upp fett. Sven Engström är också särskilt intresserad av växelspelet mellan fett och vatten på molekylär nivå.
- I mångt och mycket handlar det om hur molekylerna i cellmembran, till exempel i tunntarmen, fungerar när de bryter ned omättat fett. Då uppstår en intressant kubisk struktur som skulle kunna vara användbar vid upptagning av läkemedel och även i olika biotekniska sammanhang.
Amfifila molekyler, det vill säga sådana som tycker om både olja och vatten, kan arrangera sig i ett flertal strukturer i vatten: Runda miceller (överst tv), plana bilager (nederst tv) och ett sammanhängande nätverk av bilager (th), som här visar en labyrintstruktur, så kallad kubisk fas.
Han kommer att ha kurser för både dem som studerar till apotekare och receptarier och även erbjuda kurser för studenter i bioteknik eller kemiteknik och biovetenskapliga läkemedelsprogrammet. Det senare hör till medicinska fakulteten.
- Jag hoppas att det blir i mångt och mycket det bästa av det mesta, i form av goda ämnesexperter som samverkar över gränserna. Det blir en utmaning att få studenterna att uppfatta studierna som en helhet, trots att till exempel de från biovetenskapligt läkemedelsprogram under studiernas gång byter till en teknisk högskola.
Sven Engström har ett brinnande intresse för naturvetenskapens undervisningsformer på alla stadier. Han har aktivt tagit del i diskussionen kring vad det vikande elevunderlaget på naturvetenskapliga utbildningar kan bero på. Med fem barn i skiftande åldrar och ett samarbete med flera lärarhögskolor har han god insikt i situationen och är av den bestämda uppfattningen att barn ingalunda har ett bristande intresse. De yngre har också lättare att acceptera lösryckta förklaringar och teorier. Ungdomar i högstadieåldern börjar däremot ställa andra krav på sammanhang.
- Mer hårdkokta teorier till barnen och börja ta ungdomarnas ifrågasättanden
på allvar, säger han. Vi måste ha in mer av intellektuell analys och diskussioner kring värderingar i naturvetenskapen om vi ska lyckas få ungdomarna till utbildningarna.
Det duger inte att huka bakom så kallade objektiva sanningar och det tänker han heller inte göra i sin lärarroll. Tvärtom ska bitar om etik och värderingar in i kurserna.
Intervjun gjordes 2001 av Sofie Hebrand för skriften Ny kunskap.