Det finns en teknisk gräns för hur många ettor och nollor det går att pressa fram igenom en optisk kabel. Men för fiberoptikens användning, förutom ren kommunikation, är det bara fantasin som sätter gränser.
Så funderar Peter Andrekson.
Fiberoptik är en sinnrik uppfinning vida överlägsen vanliga elektroner som transporteras i en kopparkabel. Med laserljuspulser skickas data i enorma mängder och hastigheter i kablar av glasfiber. I de kommersiella näten handlar överföringshastigheten idag om 100 gigabit/sekund. Forskningsfronten är framme vid hastigheter på ett par terabit/sekund. Den tekniska gränsen beräknas ligga vid ca 30 terabit/sekund, en fart som för tio år sedan låg helt bortanför horisonten men som nu inte är alltför ouppnåelig.
Den tekniska begränsningen är tämligen odiskutabel. Peter Andrekson tror att utmaningen inför framtiden mest handlar om att få mer effektiva nätverk.
- Det innebär att bygga nätverk som inte bara är en pipeline utan också hanterar informationen, bitsen, på ett smartare sätt, säger Peter Andrekson.
Ett nålsöga är exempelvis "växlarna" där data delas upp i olika flöden. Där eftersträvas en heloptisk lösning och redan nu har gruppen på Chalmers en hel del idéer. För att de ska hålla att förverkligas fullt ut så krävs en vidareutveckling av nya och bättre material, anpassade till fotoner som informationsbärare. En annan typ av "växel" är de ställen där fotonerna måste överföras till elektroner, vanlig ström, exempelvis på väg in i en fastighet eller en dator. Eller kanske bli signaler till trådlös telefoni.
För de smarta nätverkslösningarna tror Peter Andrekson att det i framtiden kan behövas ett samarbete med informationsteoretiker. Det handlar mycket om hur och på vilka sätt informationsflödena ska styras i ett nät. Överhuvudtaget vill han gärna se mer samarbete över disciplingränser. Att gruppen inom fiberoptik på Chalmers blivit så framgångsrik beror annars mycket på att satsningen varit så klart målinriktad och avgränsad. Men för att kunna behålla sin goda position uppskattningsvis fem år framåt kommer det att krävas en breddning.
- Man måste alltid vara försiktig med att bli för splittrad i en disciplin. Men branschen är så pass mogen nu så jag tror att man borde våga sig på mer tvärdisciplinära projekt. Det är väldigt viktigt att vi försöker förnya oss, speciellt under de närmaste tre-fem åren. Det kommer att hända saker.
Peter Andrekson har under sin tid på institutionen hunnit med att se alltför ohejdad optimism inför tekniken avlösas av skepsis. Och tillbaka igen. Någon tvekan om branschens substans finns inte längre, som vetenskapligt område kommer fiberoptik och fotonik garanterat att överleva hans pension. Idag är tekniken etablerad.
Från att tidigare främst ha varit ett kommunikationsmedel mellan kontinenter, i form av stora transatlantiska kablar och nu också en ring av fiberoptisk kabel kring Afrika, ligger den stora framtida kommersiella potentialen i att bygga optiska nätverk från de stora stamnäten ned till lokala nätverk. Det är intressant framför allt för att det handlar om så stora volymer. Men vem betalar? Att få fram billigare lösningar är faktiskt en stark drivkraft i en sådan här bransch, och även den allra största utmaningen.
- Det är mycket möjligt att högskolan skulle satsa mer energi på den "tråkiga" men viktiga biten om billiga lösningar, säger han. Det är ett klassiskt problem att det inte får kosta en krona så fort man börjar närma sig hemmen. Stamnäten är en annan sak.
Peter Andrekson satsar sedan november 2000 mesta delen av sin tid i den lovande fiberoptikbranschen. Han är bosatt i USA och arbetar på ett amerikanskt företag, vilket han också varit med om att starta. Där tillverkas just en typ av växlar mellan fotoner och elektroner - ett slags optiska chips där de olika systemen kan mötas. Det är viktigt att få igång en stor tillverkning av dessa för att få ned kostnaden. Idag är det fortfarande ett hantverk, ungefär som transistorerna var på 1960-talet.
Formellt har Peter Andrekson tio tjänsteprocent kvar på Chalmers i uppskattningsvis tre år framöver, innan det förmodligen bär av hem igen. Tack vare Internet håller han ändå en tät kontakt med sin handfull doktorander, forskargruppen och allt vad där sker. Även tidigare har han varit inne i industrivärlden i USA och tillbringade då tre år på ett stort industriellt forskningslaboratorium. Omväxling förnöjer och är nyttig.
- Det var en riktig nytändning, det var då fröet såddes till det som vi håller på med här på Chalmers.
Fröna har nu växt upp till egna livskraftiga plantor som tål att professorn håller sig på avstånd. Men det kliar i fingrarna att delta också praktiskt, även om tillfällena nuförtiden inte är så många.
- Min fysiska närvaro verkar inte behövas. När jag är här, då passar jag på att lägga mig i så mycket som möjligt och går in i labbet och skruvar och förstör, det är jättekul. Fast man måste ju ta sitt ansvar, jag kan inte stå där och skruva dagarna i ända.
Förhoppningsvis lockar det ändå så mycket att han snart är tillbaka på Chalmers på heltid.
Intervjun gjordes av Sofie Hebrand 2001 för skriften Ny kunskap