Trådlös men inte rådlös bör man vara i mobilkommunikationsbranschen. Där befinner sig Andrej Litwin, vars sysselsättning är att skärskåda kisels yttersta möjligheter som komponentmaterial. Han befinner sig i den intressanta sitsen att på både Ericsson och Chalmers få syssla med forskning och kunskapsutveckling inom mikrovågsteknik och höghastighetselektronik.
Inom forskningen används ofta andra mer exklusiva material än kisel när man vill röra sig i frekvenser över dem där den traditionella mobiltelefonin arbetar, så kallad högfrekvens- eller höghastighetselektronik. Men i ett tidigare projekt där Andrej Litwin deltog tillsammans med Chalmers, visade det sig att kisel har bättre prestanda än man dittills trott. Därför beslutade man sig för att fortsätta undersöka kiselkomponenter för mikrovågstillämpningar i ett EU-projekt.
- Vad jag sysslar med här på Chalmers är att se om man skulle kunna använda mer av standardtekniken, baserad på kiselkomponenter, till att arbeta i höga frekvenser för trådlös kommunikation. Det skulle vara mycket intressant att också koppla till fiberoptik. Man behöver så att säga en kraftfull länk mellan enheterna där data hämtas ut trådlöst.
Mikrovågor finns runt oss ständigt i vår vardag. De bär information eller värmer upp mat. Kort sagt är de väldigt användbara. Frekvensen och effekten är det som styr användningsområdet. Vanliga mobiltelefoner rör sig i ett område på ungefär 1,9 GHz och den nya trådlösa Bluetooth-radiotekniken kring 2,5 GHz, för övrigt samma frekvens som mikrovågsugnen. Att man inte blir kokt beror alltså på att ugnen har betydligt högre effekt.
Den alldeles nya WLAN-tekniken, som i princip fortfarande befinner sig på prototypstadiet och är tänkt för den som vill vara extremt frikopplad från alla jack, använder 5-6 GHz. Det finns också specialiserade användningar på uppåt 100 GHz, främst inom radar- och satellittillämpningar. Men då rör det sig om mycket dyrbar teknik. Därför är det intressant att se vad som kan åstadkommas med standardteknik, allt för att kunna få plats med mer information. På några års sikt kan den mobila kommunikationen sannolikt befinna sig kring 20-30 GHz.
Andrej Litwin har arbetat på Ericsson ända sedan 1975, med avbrott för att skriva sin doktorsavhandling och är nu verksam på forskningsavdelningen. Han har bland annat varit med om att ta fram tekniken bakom radiostandarden Bluetooth, som innebär att man kan vara trådlös så att säga inne på kontoret. Fri kommunikation utan sladdar, vilket vikingakungen Harald Blåtand sägs ha varit bra på. Han tyckte nämligen om att berätta historier och träffa människor, därav det udda namnet.
Under de senaste åtta åren har Andrej Litwin tjänstgjort som adjungerad professor i Lund och sysslade där mer med den rena fysiken, i vilken han också har sin egentliga grund.
- Allt kring elektronik är faktiskt i stor utsträckning knutet till grundläggande fysik. Det är många fysiker som arbetar inom de här mer krävande skikten av elektronik. När man tar sig in på områden för att göra saker som ingen annan gjort så är ju allt väldigt beroende av komponenternas egenskaper.
Hans forskning på Chalmers rör sig alltså mest kring kisel som material för höga frekvenser. Ett annat intresseområde som han gärna vill utveckla är studier av kisel och kiselkarbid och dess användning inom trådlös kommunikation i transistorer för höga effekter. Att kombinera hög effekt med hög frekvens kan vara intressant bland annat för att få längre räckvidd på signalerna.
Forskares uppgift är inte att se begränsningar. Inte heller Andrej Litwin är särskilt benägen att tala om ett framtida stopp för utvecklingen. Det är bara att hänga med.
- Man får väl se vad som händer när vi kommer ned ytterligare i storlek, det vet man aldrig. I det projekt som är igång här, är vi nere i fem atomlagers tjocklek på den film där kretsarna läggs.
Han trivs uppenbart i sin roll som forskare både inom industrin och på högskolan och tänker inte byta mot en aldrig så intressant chefsposition. En anledning är att det har getts möjlighet att i stor utsträckning själv forma arbetet på Ericsson.
- Dessutom upplever jag faktiskt att det är en skarpare gräns mellan industriutveckling och industriforskning än mellan de bägge forskningsavdelningarna, så jag känner mig hemma här på Chalmers och gör i stort sett samma saker. Mitt jobb är att skapa nya möjligheter. Jag är bra på att koppla ihop olika kunskapsfält och se hur de kan utnyttjas. Att till exempel använda en komponent eller ett arbetssätt för ett oväntat ändamål. Det är kul när det fungerar helt enkelt!
(Intervjun gjordes 2000 av Sofie Hebrand för skriften Ny kunskap)