Claes Caldenby, Arkitekturens teori och historia

Arkitekturhistoria är ett vitalt och expansivt ämne med stark internationell förankring. Dess tyngdpunkt håller på att flyttas från universitetens konstvetenskapliga institutioner till arkitekturskolorna. Med det följer också en delvis ändrad inriktning och metodologisk förnyelse. Samtidigt har arkitekturmuseerna trätt fram som en viktig institution, deras antal i världen har ökat från 15 till 90 sedan 1979. Publiciteten kring arkitektur i tidskrifter, böcker och andra media har ökat dramatiskt de senaste decennierna. Arkitekter, ofta med arkitekturhistorisk inriktning, framträder som kritiker i fackpress och dagspress. Denna förändring har att göra både med arkitekturhistoriens och arkitekturteorins stärkta ställning i yrkespraktiken sedan 1970-talet och med den ökande forskarutbildningen på arkitekturskolorna.

Men arkitekturhistoria är också ett ämne med en betydande kontinuitet. Det finns en stark, socialhistoriskt inriktad svensk tradition med konsthistorikern Gregor Paulsson som centralfigur. Arkitekturen, framförallt dess vardagsmiljöer, var viktig för denna konsthistoria och Svensk stad 1950-53 var dess mest typiska projekt. Ur Gregor Paulssons krets har många inflytelserika arkitekturhistoriker under andra halvan av 1900-talet kommit. Flera av dem kom att bli verksamma vid arkitekturskolorna och har också gjort viktiga insatser i arkitekturdebatten och även framträtt i andra media. Elias Cornell som utvecklade ämnet Arkitekturens teori och historia på Chalmers beskrev ämnets syfte som "tolkning och vägledning" och gjorde själv stora insatser genom att framträda som folkbildare och genom att spela en viktig ideologisk roll inte minst i stadsförnyelsefrågor. Tillägget av teori till ämnet arkitekturhistoria i Göteborg betonar också vägledningsdelen.

Den första professuren i arkitekturhistoria inrättades på Konsthögskolans arkitekturskola. Dess innehavare under 40- och 50-talen, arkitekten Erik Lundberg, beskrev sina många skrifter som "förarbeten till byggande". Hans efterträdare, konsthistorikern Göran Lindahl, har som forskare anlagt ett brett bebyggelsehistoriskt perspektiv men också varit inflytelserik arkitekturkritiker i dagspressen. Lindahl har pekat på skillnaden men också det nära förhållandet mellan arkitekturhistoria och arkitekturkunskap, det senare ett centralt inslag i arkitektutbildningen där det syftar till uppbyggnad av en repertoar som är en väsentlig del av arkitektens yrkeskunskap.

Hos många av de konstvetenskapligt skolade arkitekturhistorikerna finns alltså en tydlig inriktning på arkitekturhistoriens relevans för yrkespraktiken. Detta understryks ytterligare när arkitekter blir arkitekturhistoriker. Björn Linn har i sin forskning tryckt på typologisk utveckling och betoning av att bygga på kunskap, i båda fallen med ambitionen att stödja yrkespraktiken.

Det pågår en diskussion om arkitekturforskningen som helhet där just ämnet arkitekturens teori och historia är i högsta grad närvarande. Man skulle kunna skissera tre faser i forskarutbildningen inom arkitekturområdet. En första fram till mitten av 1970-talet med individuella studiegångar och handledare med i stort sett enbart praktikermeriter; en andra från 70-tal till 90-tal som etablerade en forskarvärld med förebilder från samhällsvetenskaperna och samtidigt tog avstånd från praktiken; en tredje som nu söker sätt att utgå från de särskilda kunskapsformer som kännetecknar vad som kallats "the making professions" (dit även design och ingenjörskonst kan räknas) och självmedvetet hävda deras värde. I linje med detta kan man peka på tre verksamheter som utgör en professions grund: professionens historia, en intern kritik och en utvecklad teoribildning. Detta visar att ämnet Arkitekturens teori och historia, om det ges en för praktiken relevant inriktning, har en central roll att spela för utvecklingen av en ny typ av forskning som bygger vidare på arkitekternas yrkeskultur.

Arkitekturhistorien ger material för en dialog med tiden, den visar hur det har blivit som det blivit men också hur det kunde vara annorlunda. Arkitekturhistorien ger vidare material för en dialog inom professionen, både om dess institutioner och om substansen i dess kunskap; historien förhåller sig till samtiden men ger samtidigt distans till den och gör det möjligt att urskilja kontinuitet och förändring. Arkitekturhistorien ger till sist material för en dialog med arkitekturens viktiga omvärld där utvecklingen av begrepp för att tala om arkitektur är en viktig förutsättning för det offentliga samtalet och den kvalificerade beställningen av arkitektur.
Utifrån detta skulle en profilering av Arkitekturens teori och historia kunna formuleras:

• Ämnets utgångspunkt ska vara här och nu. Det gäller i första hand forskningen som bör fokuseras på "nutida arkitektur" och det lokala-regionala perspektivet (Göteborg, Västsverige, Sverige, Norden). Det är kunskaper som ingen annan tar ansvar för och som har relevans för praktiken. Men poängen är hela tiden att utifrån sådan kunskap om här och nu utveckla en dialog med andra platser och andra tider. Mötet med andra och internationaliseringen av arkitekturen ger oss perspektiv på vår egen kultur med dess kontinuitet och förändring. Att hjälpa studenterna att inte bli sin egen tids fångar är en viktig uppgift för ämnet. Inom ämnet bedrivs arbete bla med en arkitekturguide över Göteborg och med arkitekturhistorien 1950-2000 för ett stort verk i svensk konsthistoria.
  
• Professionens kunskapsformer och yrkeskultur är av centralt intresse. Professionen är givetvis ett studieobjekt som är i högsta grad här och nu för ämnet. Men Arkitekturens teori och historia handlar också om tre viktiga grunder för professionen: teori, historia och kritik. Teori ska inte förstås som tron på en teori utan snarare som bidrag till en ständigt pågående kritisk diskussion, och därmed utveckling, av teorier inom arkitekturen. Historia är repertoar eller arkitekturkunskap men också en förståelse för hur det har blivit som det blivit och hur det kunde vara annorlunda. Kritik till sist är ett medel för professionens kvalitetskontroll, ett verktyg som utvecklas och övas redan på skolan. Att utveckla kritiken som arbetsverktyg och att medverka i facktidskrifterna med kritik är en uppgift för alla lärare och forskare på arkitekturskolorna men inte minst för ämnet Arkitekturens teori och historia, vars verktyg i så hög grad är språket.
  
• Arkitekturförmedling, arkitekturskolans tredje uppgift, gäller självklart studenterna som skolas in i en kultur där arkitekturhistoria har som en uppgift att tillhandahålla den repertoar som är en central del av deras kunskap. Den gäller också Chalmers i övrigt där Arkitekturens teori och historia som ett av de mest uttalade humanistiska ämnena vid en teknisk högskola har en viktig funktion just nu när en utveckling av humaniora inom ingenjörsutbildningarna diskuteras. Ämnet har just fått ett stort forskningsanslag från Riksbankens Jubileumsfond för ett projekt i samarbete med Idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet med titeln "Form och innehåll, konst och teknik. Ett möte mellan begreppshistoria och designpraktik". Den tredje uppgiften gäller till sist också en förmedling till en vidare omvärld, en verksamhet där forskning och folkbildning förenas. Formerna för denna förmedling kan vara många: föreläsningar, stadsvandringar, artiklar, tidskrifter, böcker, utställningar, hemsidor. Att förnya och utveckla pedagogiska metoder, inte minst skrivandet, är angelägenheter för ämnet som i vid mening handlar om arkitektur som kultur. Vårt engagemang i arkitekturåret 2001 är därför en självklarhet.