Ämnet omfattar fysikaliska och tekniska aspekter rörande polymera materials och polymerbaserade kompositers bearbetning, egenskaper och användning. Denna breda ämnesförklaring kan behöva ett förtydligande, och det kan vara på sin plats att börja med en tolkning av ordet polymer. Ordet polymer kommer av grekiska poly som betyder många och meros som betyder enhet eller byggsten. Ett annat ord för polymer är makromolekyl, som mer exakt anger vad det är fråga om.
Polymerernas uppbyggnad och det förhållandet att de består av jättelika molekyler förstod man inte förrän långt efter att man börjat använda materialen i industriell skala vid seklets början. Det stora klivet framåt kom något senare i och med Hermann Staudingers arbeten kring 1920. Staudinger visade att polymerer var makromolekyler, och man förstod nu hur man ur lågmolekylära molekyler, monomerer, kunde syntetisera polymerer. Det riktiga genombrottet för polymerindustrin kom under 50-talet. Då presenterade Julio Natta och Karl Ziegler, sedermera liksom Staudinger Nobelpristagare, en metod att via katalysatorer syntetisera polymerer med en bestämd struktur. Man kunde härigenom framställa material med förutsägbara egenskaper. De moderna plast- och gummimaterialen utvecklas nu i rask takt.
Plast- och gummimaterialen har både genom sin säregna kombination av egenskaper och snabba utveckling inte bara blivit alternativ till andra materialtyper utan även konkurrenter till dessa. För att rätt kunna utnyttja polymera material som konstruktionsmaterial ställs krav på stor material- och processkännedom hos dagens konstruktörer och den polymerbearbetande industrin. Forskningen vid institutionen för polymera material riktar sig därför mot två olika industrikategorier: den polymerbearbetande industrin. Förenklat kan man säga att forskningen inriktar sig mot sambandet mellan polymerernas molekylära struktur, reologi, bearbetning och egenskaper. Reologi är läran om materials flytegenskaper, en av grundstenarna i verksamheten, eftersom polymerer är i flytande form när de formas (bearbetas). Man strävar här mot en modellering, dvs en matematisk behandling och datasimulering av bearbetningsprocessen för att förstå hur denna kan optimeras, och hur man kan utveckla mer rationella och miljöanpassade processer. Modellering kräver kunskap om verkligheten, varför verksamheten har ett utpräglat experimentellt inslag.
Exempel på hur man lyckats belägga ytterst tunna arneringsfibrer, så kallade nålkristaller, med ena polymerfasen av en polymerblandning. Trots sin ringa halt bildar den en kontinuerlig fas, vilket förbättrar kompositens brottseghet.
Ett annat centralt inslag i verksamheten är att förstå mekanismerna bakom polymera materials tidsberoende mekaniska egenskaper. Materialen åldras, och det är ganska lätt att föreställa sig, att den plastanvändande industrin har nytta av att få ökad kunskap om detta vitala fenomen för en plastdetalj, som kanske har en livsviktig funktion i en konstruktion, exempelvis i ett bilbälteslås. Ett annat forskningsområde är att förstå hur man kan styra och kontrollera morfologin hos en blandning av olika polymerer för att få material med bättre egenskapsprofil än vad enskilda material kan uppvisa var för sig. Ytterst är det fråga om att kunna styra gränsskiktets egenskaper hos dessa polymerlegeringar, en frågeställning som även är aktuell för fiberarmerade plaster, de så kallade komponisterna, vars egenskaper styrs av samverkan mellan de armerande fibrerna och det sammanhållande plastmaterialet.
Vid Chalmers pågår forskning med syfte att framställa miljöanpassade plastprodukter som kan recirkuleras.
En verksamhet som ligger i tiden är att ägna sig åt frågor kring plaståtervinning. Enbart i Västeuropa produceras 11,5 miljoner ton plastavfall per år, och forskningen kring hanteringen av detta avfall och hur det skall kunna minskas eller konverteras till nya produkter är ett exempel på tvärvetenskaplighet i institutionens forskningsverksamhet.
(Texten publicerades 1993 i skriften Ny kunskap.)