Att planera bostäder och samhällen kan inte uteslutande betecknas som vetenskaplig verksamhet. Detta arbete innehåller alltid ett gestaltande, konstnärligt moment. De flesta är dock överens om att planeringen bör ha en vetenskaplig grund och innehålla vetenskapligt grundade förundersökningar. Hela denna verksamhet utgår från en paradigm som innehåller en mer eller mindre medveten människosyn och samhällsuppfattning.
Sedan traditionsbyggets och stilarkitekturens principer övergivits i slutet av 1910-talet, kan vi följa två olika utvecklingslinjer inom bostadsplaneringen: dels en linje från Bauhaus och CIAM (Congrès Internationaux d’Architecture Moderne) som utgår ifrån ett rationalistiskt funktionstänkande och leder mot ett produktionsstyrt, ofta industrialiserat byggande, dels en linje från den engelska Garden-City-rörelsen med låga hus i trädgårdsstäder. Lite förenklat kan man nog påstå att den produktionsanpassade planeringen varit dominerande i högkonjunkturer, och att trädgårdsstadsidealen med sin betoning på lokala sammanhang blivit ständigt aktuella i krissituationer. Arkitekterna försöker inom dessa två paradigm skapa en helhet utifrån två helt olika utgångspunkter.
Det moderna flerfamiljshuset har sitt ursprung i sökandet efter en ny arkitektur och nya bostäder åt arbetarklassen efter första världskriget. Inspirationen hämtades dels från ett modernt kubistiskt formspråk och dels från taylorismens planeringsprinciper. I den krissituation som rådde fäste man stor tilltro till den rationella industrin. Impulser från Amerika och Ford-fabrikernas löpande-band-prodauktion överfördes till ett funktionstänkande inom arkitekturen. Som viktiga, ideologiska manifestationer av den framväxande moderna bostadsplaneringen kan man se dels Stuttgartutställningen 1928, som innebar ett genombrott för den kubistiska, vita, abstrakta arkitekturen, och dels CIAM’s utställning 1929: ”Die Wohnung für das Existenzminimum”, där taylorismens funktionsseparering kommer till uttryck.
Garden-City-rörelsen är en huvudsakligen anglosachsisk idéströmning från 1900-talets början som har den engelska landsortsbyn och dess sociala liv som förebild. Med ett traditionellt förankrat formspråk och hantverksbyggande planerades trädgårdsstäder med villor, radhus och parhus. Hampstead Garden Suburb av Raymond Unwin och Barry Parker är det mest kända exemplet.
Förmansgatan på Lindholmen i Göteborg. Experimentell ombyggnad med självbyggeri.
Drömmarna om ett idylliskt och begränsat samhälle med starka sociala band blev åter aktuella i New-Town-rörelsen under andra världskriget och bildade en ideologisk bakgrund till efterkrigstidens bostadsbyggande och stadsplanering, där nya stadsdelar dimensionerades som grannskapsenheter. Successivt gjorde sig dock byggnadsindustrins krav på rationalitet och effektivitet i byggandet allt mer gällande, och i takt med att det sociala innehållet i grannskapsplaneringen tunnades ut, så närmade sig de två olika strömningarna varandra, t ex i förortsbyggandet i Sverige under 60- och 70-talen. Man skulle kunna säga att motsättningen mellan dem delvis upphävdes.
Varken den tayloristiskt inspirerade traditionen från CIAM eller de romantiska trädgårdsstadsidéerna fungerar längre som modeller för bostadsplaneringen. I stället måste planeringen utgå ifrån den befintliga helheten, i all sin mångfald och komplexitet, och när det gäller bostäder måste denna helhet konkret inbegripa människorna. Som arkitekter måste vi i högre grad inrikta vårt arbete mot processen och frångå traditionen att huvudsakligen tänka i modeller och förebilder.
Slottsberget i Göteborg ombyggt av de boende med stöd från Avdelningen för bostadsplanering, Chalmers.
Sannolikt kommer det inte att byggas många nya lägenheter i Sverige under flera år. Den stora uppgiften blir förnyelse, komplettering och utveckling av befintliga områden. I detta arbete måste utgångspunkten vara att ingående undersöka problem och möjligheter i ett brett historiskt, kulturellt och socialt sammanhang.
Vid avdelningen för bostadsplanering, Chalmers, har arbetet sedan drygt tjugo år varit inriktat på att utveckla metoder för arkitektarbete, som utgår ifrån brukarnas levnadsmönster och behov samt deras deltagande i bebyggelsens successiva förändring. Forskningen vid avdelningen har under åren bedrivits efter tre huvudlinjer: dels funktionsstudier t ex handikappanpassning av bostäder, dels processtudier innefattande experiment med olika former av brukarplanering, dels historiska och teoretiska arkitekturstudier.
Både inom forskning och undervisning har arbetet ofta skett i nära kontakt med yrkespraktiken och med utgångspunkt i konkreta bostadsområden i och kring Göteborg. Viktiga erfarenheter har hämtats i utbytet med andra projektörer och med olika bostadsföretag, samtidigt som högskolans akademiska frihet givit möjlighet till fördjupade studier, kritisk analys och syntetiserande förslag.
(Texten publicerades 1993 i skriften Ny kunskap.)