Bild på Peter Andrekson.
​Världsmedborgaren och chalmersprofessorn Peter Andrekson ser många andra värden i livet, utöver forskningen. Foto: Michael Nystås​​​​​​

Forskningen är inte allt för Peter Andrekson

​Han har levt med fiberoptiken i 35 år. Forskningsgenombrotten och de prestigefulla anslagen har blivit många. Men världsmedborgaren och chalmersprofessorn Peter Andrekson ser också många andra värden i livet. ”På senare år har jag lärt mig att man ska kunna två saker; delegera till folk man kan lita på, och kunna säga nej till saker man inte tycker är så viktiga”, säger han.
Det är torsdag eftermiddag på Wijkanders Restaurang på Vasaområdet, ett stenkast från statyn av den första kvinnliga chalmeristen Vera Sandberg. I ett angränsande rum har ett mindre sällskap dröjt sig kvar. Annars är det i princip folktomt. Det är en timme till stängningsdags och personalen rullar förbi sina skramlande diskvagnar. Ett piano börjar spela i rummet intill.

Peter Andrekson trycker iväg ett sista mejl och rätar upp sig i soffan han sitter i. Mötesplatsen för intervjun har han valt av rent praktiska skäl.
– Jag har ingen speciell relation till Wijkanders, men ville inte träffas på kontoret. Det känns lite för jobbspecifikt, säger han.

Andrekson är född och uppvuxen i Göteborg. I maj 2020 fyllde han 60, men kalaset blev, av djupt kända skäl, uppskjutet på obestämd framtid.
– Ja, det blev lika inställt som OS i Tokyo, konstaterar han med ett snett leende. 
Siktet är nu satt på att istället kunna fira sommaren 2021.

Rötterna finns i Estland, något som Peter vårdar ömt. Hans bakgrund rymmer en mycket dramatisk familjehistoria. Fadern kom till Sverige från Estland som båtflykting 1944. Han var då bara 13 år och flydde tillsammans med sin några år äldre syster. Deras pappa dog före krigsutbrottet. Mamman, Peters farmor, deporterades till Sibirien, där hon satt fängslad i nästan 30 år. Först 1970 släpptes hon fri och kunde återförenas med familjen i Sverige.
– Det är klart att det har präglat mig en hel del. Det har gett mig stor respekt för förmågan att bygga upp något nytt som pappa fick göra. Men han pratade inte så mycket om flykten, säger Peter Andrekson.

Fadern var mycket målmedveten och lyckades mot alla odds bygga upp ett nytt liv i Sverige. Så småningom utbildade han sig till civilingenjör på Chalmers.
– Han kom med tomma händer; hade inga pengar, inga föräldrar, ingenting. Ändå lyckades han jobba på nätterna och plugga på Chalmers om dagarna. Det har jag stor respekt för, säger Peter.

Han är själv chalmerist och tog examen 1984 på Elektroteknik.
Har din pappa inspirerat dig till att själv söka dig till Chalmers?
– Inte speciellt mycket. Jag fick fria händer som barn och funderade på några olika utbildningar, men det var inte så viktigt att pappa gått på Chalmers. Teknikintresset hade jag sen tidigare. I tonåren mekade jag mycket med elektronik, bland annat till elgitarrer.
Peter framhåller istället sina lärare som mer avgörande för valet av utbildning:
– Ja, jag hade väldigt bra fysiklärare på högstadiet och Burgårdsgymnasiet, där jag gick. De var nog större inspiratörer än pappa när det gäller vad jag skulle välja. Det och att jag helt enkelt tyckte att fysik var intressant. Det är ju ganska vanligt att lärare visar sig vara viktiga för ens karriärval, säger Peter.

Han beskriver sin uppväxt som bra, lugn och trygg. Peter och hans lillebror växte upp i Kallebäck, men flyttade senare till hus i Örgryte.  Grundskoleåren genomfördes på Estniska Skolan i Johanneberg.
– Jag kände mig mer självständig än dagens barn, och fick redan som 7-åring åka spårvagn själv till skolan. 

Peter är gift med Marianne, och har en 23-årig son och en 26-årig dotter, som studerar kognitionsvetenskap respektive psykologi på Göteborgs universitet. Marianne kommer från Estland, där paret också har en bostad som de pendlar mycket till. ”Högkvarteret” är dock lägenheten på Avenyn i Göteborg.

Att det blev elektroteknik som inriktning på Chalmers var mest en slump:
– Först kom jag in på Fysik, men jag tyckte att de som gick där var lite för nördiga för min del, så jag bytte till Elektro efter en månad. Deras Kalle Anka-kommitté verkade mycket roligare, med roligare fester! Men jag valde ändå att läsa en hel del kurser från Fysik. Min elektroutbildning blev en hybrid mellan F och E, precis som MC2 är, säger Peter.

Efter att han tagit sin civilingenjörsexamen i juli 1984 låg framtiden oskriven och Peter Andrekson visste inte riktigt vad han skulle göra nu. Han hade gjort exjobbet på dåvarande institutionen för elektrisk mätteknik, där man jobbade med laserfysik. Där fanns också professor Sverre Eng, som var den som startade optoelektronikverksamheten på Chalmers på 70-talet. En dag när regnet vräkte ner möttes de av en slump utanför Kopparbunken. Peter berättar levande om tillfället som avgjorde resten av hans karriär:
– Han stod under sitt paraply och jag vid sidan – utan paraply! Regnet öste ner, men det tänkte inte Sverre på. ”Du ska börja doktorera hos mig”, sa han, ”jag vet precis göra vad du ska göra.” Jag hade bråttom därifrån och tyckte att det regnade alldeles för mycket, så jag sa ”okej”. Så gick det till på den tiden; Sverre tog mig i nackskinnet och sa ”du passar bra som doktorand hos mig, det här tycker jag du ska göra.” Och det har ju gått ganska bra!

Bild på Peter Andrekson.Sen dess har Peter Andrekson ”levt med fibern”, som han uttrycker det. I 35 år har fiberoptiken genomsyrat hans yrkesliv, och 1992 var han den som drog igång den fiberoptiska verksamheten på Chalmers.
Helt följdriktigt är det just en optisk fiber han håller i på fotot från Henrik Sandsjös studio vid Röda Sten.

Peter disputerade på mindre än fyra år, mycket snabbare än vanligt. Efter det ville han åka utomlands på en postdok, men professor Eng ville istället att Peter skulle vara med och arrangera den internationella storkonferensen The European Conference on Optical Communication (ECOC) 1989. Med 800 deltagare räknades det som en mycket lyckad konferens. Det var första gången som ECOC arrangerades i Göteborg, men därefter har den varit lokaliserad här vid ytterligare två tillfällen. Senaste gången var 2017, då med Peter Andrekson som ansvarig. ECOC hade nu vuxit rejält och blivit Europas största konferens inom optisk kommunikation, och en av världens största och mest prestigefyllda på området.
– Det var jättemycket och väldigt roligt jobb i 3–4 års tid och blev en stor succé med 5 000 deltagare från hela världen, berättar Peter.

Hans första konferens utomlands är ett roligt minne. 1985, ett år in i forskarutbildningen, fick Peter chansen att delta i ECOC-konferensen, som det året arrangerades i Venedig. Han bilade ner genom Europa tillsammans med två äldre kollegor. 
– På den tiden hade man tid att ta bil till konferenser, och det gjorde att man lärde känna sina kollegor på ett annat sätt. Nuförtiden är det bara bråttom, bråttom, bråttom... Vi bilade hela vägen till Italien och fick uppleva en fantastisk konferens i ett gammalt kloster från 1600-talet. På vägen ner stannade vi till i Salzburg Österrike och åkte skidor i Kaprun, en gammal glaciär. Där gick det att åka skidor mitt i september! Efteråt tog jag tåget till en exjobbstävling i Madrid, som jag vann! Sen reste jag hem till Göteborg med tåg via Paris. Det var en fantastisk resa som alltid kommer att sitta kvar i minnet, berättar Peter. 
Han förklarar att han alltid försöker förena nytta med nöje när han åker på konferens. 
– Ibland tar jag med någon i familjen och passar på att besöka vänner och kollegor. 

Åren 1989–1992 tillbringade han på det amerikanska forskningsföretaget Bell Labs, världskänt för sin forskning inom bland annat telekommunikation. 
– Det är den viktigaste och kanske bästa tiden i min karriär, och satte fröet för det vi gör på Chalmers idag. Deras forskningslabb är i världsklass och bland forskarna finns flera Nobelpristagare. Tusentals forskare av toppkaliber jobbade där. Om man hade en fråga i fysikens värld så kunde man vara helt säker på att svaret fanns i huset. Det var en fantastisk tid på alla sätt, det var otroligt lärorikt och inspirerande att jobba där, säger Peter. 

Efter återkomsten till Chalmers 1992 tog hans akademiska resa rejäl fart. Peter började som forskarassistent, blev docent 1994, biträdande professor 1995 och professor i fotonik som 40-åring 2001.

Sedan starten 2010 är Peter Andrekson föreståndare för Fibre Optic Communications Research Centre (FORCE). 2019 blev han även chef på avdelningen för fotonik på MC2. Han forskar och handleder doktorander. Just nu är han examinator eller huvudhandledare för tio doktorander.

Trots många uppdrag och åtaganden är Peter noga med att framhålla hur viktigt det är att ha en rimlig balans mellan arbete och fritid med tid för återkoppling, och att som chef våga delegera och be om hjälp.
– På senare år har jag lärt mig att man ska kunna två saker; delegera till folk man kan lita på, och kunna säga nej till saker man inte tycker är så viktiga. Kan man inte det så överlever man inte. Man måste kunna prioritera och man måste kunna säga nej. Vi är inte Superman allihop, vi klarar inte att göra allting hela tiden, säger Peter.
Han berättar om en kollega som hade en deadline för en bidragsansökan mitt under brinnande verksamhetsplanering på Chalmers, och ställdes inför ett val: skulle hen skriva klart sin ansökan eller delta i verksamhetsplaneringen?
– Kollegan bestämde sig för att prioritera sin ansökan. Så måste man få göra ibland. Det finns många administrativa processer som lever sitt eget liv på Chalmers, men resultatet är tyvärr ofta bara en pappersprodukt. 

Peter har hedrats med en hel del fina priser och utnämningar genom åren, bland annat är han Wallenberg Scholar (2012–2024) och har nu en rådsprofessur via Vetenskapsrådet, och han är ledamot i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA). Ett forskningsanslag han värderar högt är den ERC Advanced Grant från Europeiska forskningsrådet (ERC) åren 2012–2017.
– Det är bland det bästa forskningsmedel som man kan få i hela Europa och är svårt att toppa, säger han.

Men han tycker att rådsprofessuren smäller ännu högre.
– Ja, inte minst eftersom det är ett 10-årigt projekt. Jag vet inga andra projekt som sträcker sig över lika lång tid, det är helt fantastiskt. Det ger arbetsro på längre sikt och gör att man vågar sikta högre. 

Peter är också stolt över att han har suttit i Chalmers styrelse i sju år, 2009–2016. Det gav honom möjlighet att påverka högskolans inriktning på hög nivå.
– Det var en nyttig erfarenhet. Jag fick vara en del i att vi nu har en ny fakultetsmodell på plats. Jag var en stor anhängare av den och tryckte på för att få den till stånd.
Två gånger har han varit ”expert evaluator” för Nobelpriset i Fysik. Peter måste vara hemlighetsfull och knapphändig när han berättar på grund av den 50-åriga sekretessen. Han får inte ens nämna vilka år han satt med. Men han har ”arbetat med olika utvärderingar” som han säger.

Peter Andrekson konstaterar tidigt i intervjun och i den här texten att fiberoptiken har genomsyrat hela hans forskarkarriär. Men hur vill han själv beskriva sitt ämnesområde?
– Optiska fibersystem är det som håller uppe internet. Vi kan inte använda våra mobiltelefoner och alla deras tjänster om vi inte har ett ”backbone-nätverk” som hålls uppe av optiska fibersystem. Facebooks datacenter, till exempel, är fullt av optiska fiberlänkar; tusentals uppkopplingar med fiber och teknik som vi har jobbat med i ett projekt med Knut och Alice Wallenbergs stiftelse som slutade förra året och handlade om att utöka energieffektiviteten i sådana system, berättar han.
Peter är just nu inblandad i en workshop i ämnet i samarbete med IVA.
– Vi pratar om datacenter till metropoliska nätverk och vidare till trans-oceaniska fibersystem. Jag var med och deltog i arbetet med att ta fram den första trans-oceaniska fiberlänken med optiska förstärkare. Tidigare kunde man inte skicka data på flera våglängder, det blev väldigt dyrt; för varje våglängd behövde man detektera och transmittera var 30:e kilometer, förklarar Peter.

Optiska förstärkare kunde istället förstärka alla våglängder samtidigt. Med hjälp av den tekniken kunde man öka kapaciteten rejält på ett väldigt kostnadseffektivt sätt. 
– Det var ett verkligt genombrott som vi jobbade med redan på Bell Labs på tidigt 90-tal. Vi blev beordrade att hålla det hemligt tills det kom ut en pressrelease. När konkurrenterna på British Telecom och France Telecom fick se vad vi gjort så avbröt de sin verksamhet helt och insåg att det vi jobbade med var rätt väg att gå. Vårt arbete har betytt mycket för trans-oceaniska system.

Hans dagsaktuella forskning handlar bland annat om kommunikation i fri rymd, ”free space communication”. Ett pressmeddelande om att Peters forskargrupp byggt den känsligaste mottagaren någonsin alla kategorier rönte stor uppmärksamhet i media.
– Det är ett hett tema nu. Vi vill hävda att det är den bästa lösningen för att skicka information från och till Mars eller ännu längre. Vi har analyserat andra tänkbara lösningar men ändå kommit fram till att vår metod är den bästa. Det ska bli intressant att se hur världen tar emot det här så småningom. Det är klart att det finns många utmaningar kvar; jag säger inte alls att känsligheten är det enda som räknas utan det är mycket annat också som krävs. Just nu jobbar vi på att miniatyrisera den här lösningen, göra den väldigt kompakt, och har ett projekt som syftar till att göra mottagarna väldigt små, berättar Peter.

Andrekson har också hunnit med att driva företag. En vetenskaplig publicering på Bell Labs 1991 ledde 13 år senare till att han grundade bolaget Picosolve tillsammans med en kollega i USA och en nydisputerad doktorand på Chalmers. 
– Vi byggde speciella system med mycket avancerad mjukvara och hårdvara i; något som ingen annan kunde bygga men som folk behövde. Det var en ”Rolls Royce” som man kunde sälja till olika forskningslabb runtom i världen – vi hade kunder i Sydafrika, Ryssland, Japan, USA och i hela Europa, så den burken finns i många labb idag.
Efterfrågan började gå ner runt 2010. 2009 såldes Picosolve till det kanadensiska bolaget EXFO, som etablerade ett kontor med fyra anställda i Imegohuset på Chalmersområdet. 
– Det lades ner 2014 och vår teknologi finns i Kanada numera. Det är en höjdpunkt att en vetenskaplig artikel kunde resultera i ett företag som existerade 2004 till 2014, tycker Peter. 

Under det senaste decenniet har fokuset till stor del legat på brusfria förstärkare. 2010 fick hans forskargrupp ett genombrott 2010 när man lyckades demonstrera att förstärkare verkligen fungerar med låg brusfaktor.
Vad är roligast av alla aktiviteter du delar din tid mellan?
– Att få jobba med smarta unga människor! Jag tycker också att det är kul att skriva ansökningar och vetenskapliga artiklar, jag tror att jag är rätt unik i det, men det kanske är för att jag skriver ansökningar så sällan. Många klagar på att det tar mycket tid, men jag ser det som en möjlighet att rensa upp tankarna. Oavsett om man får pengar eller inte har man i alla fall visualiserat och beskrivit för sig själv hur man ser på framtiden. Det har man nytta av och jag tycker att det har ett egenvärde, säger Peter.

Han ser sig själv som något av en världsmedborgare, och är en varm anhängare av att man som forskare bör se sig om och byta miljö ibland.
– Det beror delvis på att jag har bott utomlands en hel del, framförallt i USA men även i Estland och Japan. Jag har också gjort en ”sabbatical visit” i Sydafrika, och har en tredje bostad i Portugal där vi försöker tillbringa så mycket tid som möjligt. Mobilitet ingår i Chalmers nya fakultetsmodell. Jag vill att nya doktorer helst inte stannar här utan att de går ut och prövar sina vingar nån annanstans. Det är otroligt viktigt för karriären att byta miljö. Vi har alltför mycket stuprörsmentalitet i Sverige överlag; tryggt och trögt kallas det, skrattar Peter.

Att Peter lever som han lär visas med eftertryck av att han tillbringat perioder utomlands, och varit gästforskare i bland annat USA och Japan i omgångar. Han har också varit gästprofessor på Tallinns tekniska universitet, som han knutit starka band med. 
– Vi har bra relationer. Nyligen träffade jag den nya rektorn, som visade sig vara intresserad av att besöka Chalmers, berättar Peter.

Sedan fem år tillbaka är Peter ordförande i styrelsen för Alfred Ots stipendiefond, som varje år ger ett antal estniska ungdomar chansen att ta en masterexamen på Chalmers.
– Fonden startades 1995 och har hittills delat ut över tio miljoner kronor till ett hundratal ungdomar. Det kommer nya studenter hela tiden. Vi marknadsför fonden under hösten, tar emot ansökningar och genomför intervjuer med sökande under våren. I maj eller juni är det sedan prisutdelning i Estland. Stipendierna motsvarar svenskt studielån.

Han är överhuvudtaget mån om att vårda relationerna med Estland, och har varit värd vid flera ambassadörsbesök. Peter var också med när Estlands president Kersti Kaljulaid gästade Göteborg och Chalmers 2018.

Text: Michael Nystås
Foto: Henrik Sandsjö
Foto på Peter på Wijkanders: Michael Nystås

MER OM PETER

Född: 1960 i Göteborg.
Bor: Bostäder i Estland och Portugal, men främst i lägenhet på Avenyn i Göteborg. ”Det är den bästa investering jag någonsin gjort.”
Familj: Gift med Marianne, 23-årig son och 26-årig dotter.
Jobb: Professor i fotonik på Chalmers
Karriär i korthet: Civilingenjör 1984, PhD 1988, forskarassistent 1992, docent 1994, biträdande professor 1995, professor i fotonik 2001.
Fritid: Havet, naturen och konsten är viktiga för mig; golf, båtliv, resor. Jag är aktiv golfare sedan 2004. Min son började tidigt och är nu en superbra golfare, det är roligt att se hur han har vuxit. Jag harvar på med 20 plus i handikapp, men tycker det är väldigt kul och avkopplande. Man släpper tankarna, ungefär som när man spelar gitarr. Vi har också båt, det blir mycket båtturer i skärgården. Promenader, resor. Jag tycker mycket om att titta på konst, har många favoritkonstnärer. Vi var till exempel på Czartoryski-museet i Krakow och tittade på Da Vincis ”Damen med hermelinen”. Det var fantastiskt. Tavlan visas i ett nedsläckt rum där den är den enda tavlan. Det är mäktigt att vara ensam med en tavla på det sättet, faktiskt mycket mäktigare än ”Mona Lisa”. Jag älskar även Fotografiska museet, som finns både i Stockholm och Tallinn. Förr spelade jag gitarr men är inte så aktiv längre. Musikalisk allätare. Läser mest facklitteratur, senast en mycket bra bok om Bell Labs historia, ”The Idea Factory” av Jon Gertner. Jag läser alltid sex-sju olika böcker samtidigt!
Favoritplats för inspiration: Havet, att vara ute med båten när det är helt stilla stiltje, havet med de fria vidderna. Min fru och min familj så klart. Förr var fikarummet på jobbet väldigt centralt men det försvann helt när kaffeautomaterna kom för ett 20-tal år sen. Innan dess var det nån som satte igång bryggaren och alla samlades. Där var det ibland väldigt inspirerande att sitta och diskutera olika ämnen. 
Mest stolt över: Familjen naturligtvis, men även att jag har kunnat hjälpa väldigt många människor på Chalmers med sin karriär. Jag har handlett drygt 25 doktorander och ett antal postdoktorander genom åren, och det ger mig både inspiration och stolthet.
Främsta drivkraft:  Nyfikenhet. Det är som att vara ett barn – man vill testa idéer och se om dom funkar; ibland kan de vara lite knasiga, ibland visar de sig vara briljanta, men det händer inte så ofta... I min grupp försöker vi alltid vara explorativa. Vi vet inte alltid svaret utan undersöker olika idéer och ser om det kan leda till nånting. I vissa fall blir det jätteintressant, i andra blir det ingenting. Andra forskare kan vara väldigt målinriktade och veta vad de är ute efter och vart de vill nå. I mitt fall är det inte riktigt så.
Första fysikminne: Det jag tror var viktigt är mina lärare i grundskolan och på gymnasiet. Vi gjorde väldigt roliga experiment där, som fick mig att vilja jobba vidare med det här. 
Det bästa med att vara forskare: I efterhand har jag upplevt att jag verkligen uppskattar den enorma friheten. Många av oss hade säkert haft mycket högre lön ute i industrin, men med åldern inser man att det inte är det som är det centrala i livet utan att man får jobba med saker som man trivs med. På ett universitet får man den friheten och kan styra väldigt mycket själv över sin tid. Friheten och att få jobba med kreativa unga människor är det bästa med att vara forskare.
Utmaningar med jobbet: Frihetens pris är att man sätter sin egen ambition. Utmaningen är att fokusera på sånt som verkligen kan spela roll på lång sikt, och att hitta rätt balans i allting man gör, inte låta administrativa bördor tynga ner en, och istället fokusera på forskning och undervisning. Kunna prioritera och delegera. Har man fått friheten måste man också kunna säga nej. Jag försöker påverka en del av Chalmers processer utan större framgång. Vi kanske inte ska ha vp-dialog varje år till exempel. Det kanske räcker att ha ett fokus ena året och ett annat nästa; det går nog att effektivisera mycket av de centrala verksamheterna. Jag tycker att kärnverksamheten, forskning och undervisning, ska dominera.
Framtidsdröm: Att det man gör inom forskningen ska komma till nytta i samhället, i näringslivet och för samhällsmedborgarna. Det får gärna leda till nya företag, Picosolve var väldigt kul, skapade arbetstillfällen och annat. Speciellt kul var att se hur ens forskning kan leda till nya produkter och nya företag. Det är en drivkraft, att jag hoppas att forskningen ska leda till någonting nyttigt i samhället.

Sidansvarig Publicerad: ti 09 feb 2021.