Kärnkemi CTH:s historia

Pionjärtiden 1945-1962

Institutionens föregångare, "Atomkommitténs laboratorium för Kärnkemi", bildades 1945 på initiativ av professor Arvid Hedvall och finansierades av Atomkommittén som ett led i den svenska satsningen på den då nya kärnenergin. Ursprungligen inrymdes det nyinrättade laboratoriet inom Institutet för Silikatforskning, men flyttade redan efter något år in i en egen byggnad belägen mellan Silikatkemi och Vasa sjukhus, en byggnad som senare kom att kallas "Kärnhuset". Laboratoriets föreståndare blev Karl Erik Zimen, som tidigare arbetat för professor Otto Hahn i Berlin. Zimen tilldelades professors namn. Forskningen kom främst att rikta sig mot det fasta tillståndet och användning av radioaktiva spårisotoper inom fysikalisk lösningskemi. En betydande verksamhet på konstruktion av mätapparatur förkom under denna tid, vilket ledde till avknoppning av ett par företag (Scandiametrix AB och Nukleonikinstrument AB). I kärnhuset inrymdes ursprungligen även en mindre accelerator för produktion av neutroner. Man sökte förgäves få anslag för byggandet av en forskningsreaktor belägen i berget vid Aschebergsgatan. Under 40:talet förekom även namnet "Laboratoriet för Tillämpad Kärnkemi styrelse Atomkommittén". Dessa båda namn övergick under hand till det moderna "Institutionen för Kärnkemi". Redan från starten gavs regelbundna kurser i kärnkemi för teknologer vid CTH, men även för medicinare och forskare vid Högskolan i Göteborg. En första lärobok i kärnkemi på svenska utgavs redan 1950; "Kärnkemi och Nuklidkemi. Del I: Kärnreaktioner", författare K. E. Zimen och E. Berne.

Under slutet av 50:talet flyttade professor Zimen till Berlin för att bli chef för Hahn-Meitner institutet. Föreståndarskapet övertogs av docent Roland Lindner (också en av Hahns lärjungar). Verksamheten kom att inriktas på egenskaper hos kärnbränsle för reaktorer och upparbetningskemi. Liksom sin föregångare författade Lindner en ny lärobok i kärnkemi (Kern- und Radiochemie, R. Lindner, 1961). Han kvarstod som föreståndare fram till och med 1960, då han lämnade Göteborg för att bli professor i radiokemi vid tekniska högskolan i Braunschweig. Efter Lindner uppehöll docent Erik Berne posten som föreståndare fram till att institutionen överfördes till Chalmers tekniska högskola 1961. Under perioden 1945-1962 publicerades 78 arbeten, därav inte mindre än fyra läroböcker i kärnkemi.

Tiden 1962-1988

Efter en utdragen tillsättningsprocedur utnämndes Jan Rydberg 1962, då forskningschef vid Försvarets forskningsanstalt i Stockholm och elev till professor Lars-Gunnar Sillén, till Chalmers första professor i kärnkemi. Forskningen på mätappartur och fasta tillståndet avlöstes nu av forskning på aktinidernas och klyvningsprodukternas lösningskemi, främst vätskeextraktion (VX), inom vilket område Rydberg (tillsammans med D Dyrssen, professor i analytisk kemi vid Göteborgs universitet sedan 1963) var en av Sveriges pionjärer. Intresset för VX utvidgades till att omfatta även hydrometallurgisk forskning på icke-radioaktiva metaller i samarbete med Stora Kopparberg, Gullspångs elektrokemiska, Boliden, etc. Denna verksamhet fick så småningom så stor omfattning (institutionen hade år 1972 36 anställda, varav 28 på externa uppdrag) att ett separat företag avknoppades, MEAB Metallextraktion AB, under ledning av Hans Reinhardt (så småningom omvandlat till MX-processer AB). Institutionens satsning på VX visade sig bl.a. i anordnandet av världens första internationella (dvs även med deltagare från öststaterna) VX-konferens i Göteborg 1966, liksom författandet av en lärobok i ämnet (Introduktion till kärnkemin, 1967).

Från Stockholm medförde Rydberg också AKUFVE-idéen, en apparat baserad på vätskecentrifugering för mätning av fördelningsfaktorer. De första licentiat och doktorsarbetena vid institutionen rörde utveckling av denna idé och var mycket framgångsrika genom insatser främst av S. Andersson, J. O. Liljenzin, H. Persson och H. Reinhardt: uppfinning av H-centrifugen och utveckling av en forsknings- AKUFVE, bägge ledande till patent och kommersiell produktion av AKUFVE-utrustningar. Principen vidareutvecklades av P. O. Aronsson och G. Skarnemark till en snabb metod att bestämma halveringstider för kortlivade nuklider (SISAK), och av Y. Albinsson och H. Persson till en precisions metod för mätning av fördelningsfaktorer (LISOL).

Rydbergs omfattande utlandsresor ledde också till en internationellt framgångsrik lärobok i kärnkemi (Nuclear Chemistry, Theory and Applications, G. R. Choppin, J. Rydberg, 1980). Under perioden 1963-1988, då Rydberg avgick med pension, licentierade och disputerade 30 forskare och publicerades 291 arbeten 6 böcker, ett stort antal rapporter, samt ca. 10 patent; 4 företag har knoppats av under denna period.

Tiden 1988-2001

Under 1988 vikarierade docent Gunnar Skarnemark som professor i kärnkemi. 1986 hade Jan-Olov Liljenzin utnämnts till professor i kemi vid Oslo universitet. 1989 utnämndes han till professor i kärnkemi vid CTH. Efter hans tillträde kom forskningen vid institutionen även att omfatta kärnreaktionsstudier. I början av 1995 utkom ännu en lärobok i kärnkemi (Radiochemistry and Nuclear Chemistry, G. Choppin, J. O. Liljenzin och J. Rydberg, 1995). En ny reviderad upplaga av denna bok publicerades av Butterworth-Henemann, USA, i oktober år 2001. Liljenzin pensionerades i oktober 2001. Under perioden 1989-2002 publicerades 171 vetenskapliga arbeten och konferensbidrag, därav två läroböcker i kärnkemi, samt 76 externa rapporter. 35 forskare disputerade eller avlade licentiatexamen under denna tidsrymd.

Tiden 2001-2002

Vid Jan-Olov Liljenzins pensionering utlystes hans tjänst. Chalmers anställde då Lembit Sihver, från Westinghouse Atom AB, som ny professor samtidigt som Gunnar Skarnemark befodrades till professor och Yngve Albinsson till biträdande professor (sedemera även han professor under 2004). Lembit Sihver tillträdde sin tjänst i mars år 2002. En stor del av år 2002 var ganska turbulent på grund av pågående diskussioner om en sammanslagning av befintliga kemi-institutioner till större enheter.

Efter sammanslagningen 2003

En ny enhet, kallad Institutionen för material- och ytkemi, bildades formellt i september 2002 och började fungera från och med december 2003. I denna större institution ingick den gamla kärnkemi-institutionen tillsammans med före detta Oorganisk kemi, Teknisk ytkemi och Polymerteknologi. Forskarna hos den gamla kärnkemi-institutionen bildade under 2003 relativt oberoende forskargrupper inom den nya institutionen. Från januari 2005 slogs de tre institutionerna på Sektionen för kemi- och bioteknik samman till en stor institution med samma namn, varvid sektionen upphörde. I maj 2005 gick Lembit Sihvers grupp samman med Reaktorfysik-gruppen vid den nya Institutionen för teknisk fysik och flyttade till Origohuset.

För närvarande består Kärnkemi således av forskargruppen med samma namn, ledd av Professor Gunnar Skarnemark.