WILLIAM CHALMERS 1748-1811

"Allestädes hade Chalmers med ett godt
och väl odladt vett, ett intagande, lätt och
angenämt umgängessätt tillvunnit sig förmånliga
bekantskaper och tillgifna vänner."

(ur Chalmersska Institutet 1829-1904, Göteborg 1907, sid. 179)

William Chalmers föddes i Göteborg 1748. Hans far, med samma namn, hade invandrat från Skottland 1722 och senare antagits som"Handlande Borgare". Modern, Inga Orre, var född i Sverige. William, liksom hans två yngre bröder Charles och James, fick en god skolutbildning, både i Sverige och i England.

Göteborg hade redan från grundandet 1621 varit en internationellt präglad stad. Inkallade holländare hade stått för stadsplanering, och tyskar, engelsmän och skottar hade tidigt etablerat sig i staden, mest som handelsmän och hantverkare. Av de tolv ledamöterna av stadens råd år 1624 var två skottar. Den tyska församlingens mäktiga Christinae kyrka dominerade stadsbilden. År 1747 tillkom S:t Andrew's Church som sörjde för de brittiska invandrarnas andliga behov.

Från mitten av 1700-talet etablerade sig ännu fler invandrare från Skottland i Göteborg. Flera av dessa skulle med tiden göra betydande insatser i sitt nya hemland, och många av dem står inskrivna i svensk industrihistoria.

William Chalmers far var en av de tidiga skotska invandrarna, liksom Colin Campbell, en av initiativtagarna till Ostindiska kompaniet och dess förste superkargör. En annan framgångsrik skotte var George Carnegie som grundade ett handelsföretag för export av järn- och trävaror och import av spannmål och stenkol. Sedan han återvänt till Skottland övertogs företaget först av Thomas Erskine som var brittisk konsul i Göteborg, och senare av sonen David Carnegie Sr. En kusin till honom, David Carnegie Jr, byggde ut det sockerbruk och porterbryggeri som tidigare grundats vid Klippan. Sockerbruket var en tid Göteborgs största industriföretag.

Bröderna Robert och James Dickson kom till Göteborg i början av 1800-talet för att driva handel med järn och trä. De kom senare att ex-ploatera stora orörda skogsområden i norra Sverige och skapade sig en ansenlig förmögenhet. James två söner, James Jr och Oscar, fortsatte den framgångsrika verksamheten och kom också att bli kända som donatorer till flera olika vetenskapliga och kulturella ändamål i Göteborg.

William Gibson startade repslageri, spinneri och väveri i Göteborg 1797. Tillsammans med sin landsman Alexander Keiller flyttade han senare rörelsen till Jonsered, där det fanns vattenkraft. Här anlades snart också en mekanisk verkstad, Jonsereds fabriker, som sedan stannade i familjen Gibsons ägo i flera generationer. Alexander Keiller lämnade däremot företaget och startade en egen mekanisk verkstad i Göteborg vid södra älvstranden. Här tillverkades bl.a. textilmaskiner och utrustning för gasverk. Keillers verkstad växte och flyttade över älven till norra stranden, där man utvidgade verksamheten med fartygsbyggen. Under namnet Götaverken skulle företaget med tiden utvecklas till Sveriges största skeppsvarv.

Många av de engelska och skotska invandrarna i Göteborg etablerade tidigt nära sociala kontakter med varandra. Redan 1769 grundades den ännu existerande Royal Bachelors' Club, stiftad av Thomas Erskine och William Chalmers, då endast 21 år gammal. Han invaldes också tidigt som ledamot av Kongl. Wetenskaps- och Witterhets-Samhället i Göte-borg, akademien som 1768 hade fått kunglig sanktion av Gustav III.

Det var alltså en internationellt välbevandrad och socialt mycket väletablerad ung man som 1783 gav sig ut på en lång resa till Kina, och som tio år senare återvände till Göteborg.

EN GENTLEMAN I GÖTEBORG
Mycket var sig likt i Göteborg vid William Chalmers återkomst. Med sina nära 13 000 invånare var staden liksom i dag Sveriges andra i storlek, att jämföra med Stockholms då mer än 75 000.

En stor begivenhet under Chalmers bortovaro hade varit Gustav III:s besök 1787. Konungen invigde då den långa vattenledning av genomborrade trästockar som anlagts från Kallebäcks källa ända fram till Domkyrkan (där tappstället ännu finns kvar). Järnvågen, en viktig institution i handelsstaden, hade flyttats från nuvarande Brunnsparken till en ny och större plats västerut, som därför kom att kallas Järntorget.

Niclas Sahlgren, direktör i Ostindiska kompaniet och en av Sveriges rikaste män, hade donerat medel till ett nytt sjukhus i staden.

Själv kunde William Chalmers nu leva en gentlemans behagliga liv. Det hus han 1795 köpte åt sig på Södra Hamngatan, mitt emot Ostindiska kompaniets stora byggnad, brann visserligen ned 1802, men på samma tomt lät han uppföra ett stenhus, ritat av stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg. Huset stod färdigt fem år senare och är än i dag en av stadens mest kända byggnader från tidigt 1800-tal.

När Ostindiska kompaniet vid 1700-talets slut började drabbas av stora motgångar sökte William Chalmers på alla sätt rädda företaget. För dessa insatser utnämndes han 1801 av konungen till kommendör av Vasaorden och fick hederstitlarna kommerseråd och kansliråd.

TESTAMENTET
Som högt betrodd ledamot av Frimurareorden i Göteborg var William Chalmers nära vän med en av ordens högste, Pehr Dubb, amiralitetsmedikus och därtill styresman för det nya Sahlgrenska sjukhuset. En tilltagande ohälsa på våren 1811 ledde Chalmers att tala med sin ordensbroder om ett testamente. Utan egen familj att sörja för hade han full frihet att testamentera sin förmögenhet till ändamål som han själv kunde bestämma. Ett sådant skulle vara att bilda en industriskola, eller "slöjdskola", i Göteborg.

Ordet slöjd hade vid denna tid en annan betydelse än det har i dag. Det användes vanligen för att beteckna sådan industriell tillverkning som förekom vid manufakturerna, de inrättningar för i huvudsak hantverksmässig produktion som tillkommit med statligt stöd. Under resor i England efter hemkomsten från Kina hade William Chalmers sett industriell verksamhet i full gång, och han förutsåg en liknande utveckling också i Sverige. Dr. Dubb fann idén med en slöjdskola vara förträfflig, men nämnde också Sahlgrenska sjukhusets stora behov av stöd…

Så kom det sig att det testamente som tillkom och undertecknades den 11 juni 1811 föreskrev att lika delar av William Chalmers förmögenhet skulle tillfalla den tilltänkta slöjdskolan och Sahlgrenska sjukhuset, men först sedan hans båda bröder avlidit. Fram till dess skulle de åtnjuta avkastningen av kapitalet. Ett större belopp skulle dessförinnan utbetalas till Institutet för Döfstumma i Stockholm, vartill kom att vissa mindre penningbelopp och personliga gåvor också skulle utgå till hans husfolk.

Den blivande industriskolan skulle inrättas och förvaltas av Frimurareorden och dess Barnhusdirektion. Denna bedrev sedan tidigare en omfattande verksamhet i Göteborg för omhändertagande av föräldralösa barn.

Tre veckor efter att han undertecknat sitt testamente avled William Chalmers, den 3 juli 1811. Elva år senare, när tvister med Ostindiska kompaniets konkursbo klarats ut, inrättade Barnhusdirektionen en skola för föräldralösa barn bekostad av medel ur den Chalmersska donationen. Utöver texten "Industrie-Skole för fattige barn som lärt läsa och skrifwa" fanns i testamentet inga instruktioner om skolans inriktning. Detta skulle snart visa sig leda till stridigheter inom Barnhusdirektionen. Här fanns nämligen de som med direkt stöd av testamentets formulering ville beakta fattiga barns behov, medan andra - bland dem Pehr Dubb - såg möjligheten att i stället satsa på en kvalificerad industriskola.

EN TOLKNINGSFRÅGA
Den person som här till sist tog saken i egna händer var just Pehr Dubb. Han vände sig till den kände kemisten Jöns Jacob Berzelius i Stockholm och bad denne föreslå en lämplig person att bli föreståndare för skolan. Så kom det sig att industrimannen Carl Palmstedt (1785-1870), god vän till Berzelius, ställde sig till förfogande. Han var själv kemist och sedan 1820 brukspatron på Gripsholms Fabriker, Sveriges då största företag i den kemisk-tekniska branschen. Med sin stora auktoritet hade Pehr Dubb inga svårigheter att övertyga Barnhusdirektionen om det lämpliga i detta val. Därmed var Chalmersska Slöjdskolans inriktning i princip avgjord.

 

Mikael Carlsson, kurator vid Chalmers, skrev i Magasin Chalmers 1/99 en artikel om William Chalmers och hans sociala samvete. Läs här: Magasin Chalmers